Att erövra lärande är mer än nya begrepp

I LGR 11 (Skolans uppdrag)  kan man läsa att eleverna ska få utveckla nyfikenhet och förhållningssätt som främjar entreprenörskap. Vad innebär det? Hur ska jag som rektor införliva och styra min verksamhet mot ett sådant förhållningssätt? Handlar det inte i slutändan bara om att eleverna ska hitta på nya genomförbara idéer och starta egna företag? Tittar jag på det dokument som heter Strategi för entreprenörskap inom utbildningsområdet som skrevs på uppdrag av Jan Björklund, Lars Leiijonborg och Maud Olofsson, 2009, så verkar det så. Det är i sig inte fel om eleverna startar fler företag, men begreppet har förskjutits under de senaste ca 5 åren till att omfatta mycket mer i skolan än just företagande. Idag kan man se att  själva begreppet entreprenörskap inom skolans värld mer har utvecklats till att bli ett förhållningssätt om hur vi ska se på lärande i stort. Vi pratar istället om entreprenöriellt förhållningssätt eller lärande som kan förklaras som värde för mig själv och andra. (Christer Westlund). Entreprenöriella kompetenser är enligt professor Mats Westerberg: 
• Ansvar
• Mod
• Kreativitet
• Drivkraft
• Fantasi
• Samarbete
• Nyfikenhet
• Reflektion

Jag och mina rektorskollegor gjorde ett besök på den relativt nybyggda och mycket estetiskt fina Röselidsskolan i Gråbo i Lerums kommun utanför Göteborg under ett par dagar. Där arbetar de utifrån ett entreprenöriellt förhållningssätt. Tanken är att vi på sikt ska arbeta fram en verksamhetsidé som bygger på liknande synsätt på våra respektive enheter i Luleå.

Röselidsskolan byggdes efter att Hjällsnässkolan brann upp 2007. Innan branden, berättade rektor Lennart att området hade haft dåliga resultat under en lång tid och byggandet av skolan blev även en slags omstart för området Gråbo och de barn som växer upp där. Nu skulle de dåliga resultaten vända och eleverna skulle börja tycka att det var roligt att gå i skolan. De ville bygga en skola som utgår från dagens samhälle och dagens ungdomar och kännetecknas av engagemang och drivkraft samt att man utför uppdrag som är till nytta. Hållbarhet, trygghet och lärande är mål för lärmiljön.

Nystarten innebar att de hade många diskussioner om barnsyn och mobilitet: Hur vill vi ha barn involverade idag? Är barn human becomings är human beings? Hur bygger man en skola rent fysiskt så att ex. inflytande för barn/elever är möjligt? Hur ser vi på begreppet mobilitet, dvs hur använder vi oss av relativt nya verktyg som uppdateras hela tiden, omflyttningen av människor i världen. Hur påverkar det lärande? Hur förhålla oss till ett arbetsliv i förändring? Hur får vi elevernas engagemang att växa. Deras vision är "Vår främsta kund är det framtida samhället"

Deras idé var att bryta upp allt och ställa sig frågan Vad är skola? Vilka komponenter kan vi vila i om vi överger den "gamla" skolkulturens parametrar och få engagerade elever där autonomi och värdeskapande är ledord? De menade att mycket negativt är inbyggt i orden som omger en skola som vilar på ett tayloristiskt tänkande med tidsstudier av arbete från slutet av 1800-talet. Skolkulturen förlamar som den är med begrepp som klasser, klassrum, läxor, lektioner, scheman, läromedel mm. Istället använder de ord som röd grupp, grupprum, uppdrag med deadline och arbetspass. Det finns inga scheman utan dagarna är blanka. De vill ifrågasätta hela idén om plikten att gå i skola och att elevers lust till lärande ska vara det genomgripande. Drömmen för rektorer och lärare på Röselidsskolan var och är att skapa en skola där elever tar ansvar över sitt lärande. Läraren kallas inte lärare utan är mer pedagog och agerar i olika roller som processledare, handledare och ämnesexpert. Eleverna träffar läraren i form av processledare kort på morgonen och diskuterar självkunskap utifrån formativa samtal och sedan arbetar de i huvudsak med sina individuella arbetsscheman i olika grupper (F-3, 4-7 och 8-9). Att söka sig utanför ramen av skola och ut i samhället är också en viktig del i deras idé om en bra skola.

Många saker med ovanstående "tänk" tilltalar mig och mitt sätt att se på som möjligheter för lärande; exempelvis att det finns ett tillåtande klimat och att eleverna ska känna ett engagemang inför uppgifterna som de ska utföra i så stor utsträckning det bara är möjligt. Att göra "skarpa projekt" är en naturlig del av skolans uppdrag och ska naturligtvis genomföras. Att arbeta kontinuerligt med självkunskap för att få fatt på sig själv i läroprocessen är också superviktigt.

Men är det verkligen nya begrepp och arbete i huvudsak med individuella arbetsscheman som gör att elever börjar ta ansvar, blir självständiga och värdeskapande? 

Jag tror inte nödvändigtvis på det.Jag tror på en skola där vi inte hela tiden ser nyttan för andra med det vi gör. Jag tror på en skola där vi lär oss för att bli bildade människor och där målet är att vi utvecklar ett tänkande och att vi kan delta och hela tiden återskapa ett demokratiskt samhälle. För det krävs att vi nyttjar de kompetenser som finns tillsammans  i det flerstämmiga klassrummet (jo, klassrum är ett ok ord). Att se klassen av elever som tillgångar för varandra, för att kunna resonera, diskutera, jämföra, analysera och reflektera över texter, skeenden, tillstånd, åsikter är en ynnest och kanske skolans främsta uppgift. Läraren (bra ord igen) är en av de  mest betydelsefulla faktorerna för elevers framgång (Hattie, McKinsey). Läraren måste kunna utmana  eleverna i deras tänkande hela tiden, vilket också innebär att läraren måste hämta näring från sina kollegor, och även önskvärt rektor, för att finna stöttning att se om man är på rätt väg. Att läraren har ett tydligt ledarskap som bygger på att man kan organisera lärande och kunna anpassa så att eleven får de rätta förutsättningarna är A och O. Med det menar jag inte att eleverna ska hoppa över självständigt arbete. Klart de inte ska. Vi ska hela tiden variera undervisningen från helklass till individuellt arbete för att det ska finnas en nyfikenhet och en lust att lära på olika sätt med olika typer av verktyg och hjälpmedel. Detta är också Marie Tanners slutsatser i hennes avhandling Lärarens väg genom klassrummet - lärande och bänkinteraktioner på mellanstadiet. 

Det entreprenöriella lärandet betyder inte i första hand att ändra ord och begrepp, det ligger i hur vi utmanar eleverna i olika varierande undervisningssituationer till att bli ansvarstagande, modiga, kreativa och nyfikna. Engagemang och drivkraft är inte beroende av att vi slänger ut kateder, stänger klassrum eller inte har ett strukturerat schema som organiserar och ger trygghet. Ramen måste finnas tydlig. Annars är kaoset och otryggheten ett faktum. Det tror jag.