Det händer på rasten

På fredagen den 26 april kom fritidspedagogen Olof Jonsson mer känd som @Lekrum på Twitter till Luleå för att tala om rastens betydelse under skoldagen. Många intresserade fritidspedagoger från Luleås F-6 skolor deltog under denna inspirationsföreläsning på Örnässkolan. Den första delen bestod av presentation om tankar och förhållningssätt till varför tydlig rastverksamhet kan förstärka lärandet. I den andra delen  hade Olof en work shop i idrottshallen där han tagit med sig olika typer av lekmaterial som deltagarna fick testa på. Mycket uppskattat och roligt upplägg av hela förmiddagen.

Rasten är en viktig del av skoldagen och eleverna i de yngre åldrarna tillbringar ca 1/4 av skoldagen ute. Då är det viktigt att det sker någon vettig verksamhet. Sedan Olof Jonsson drog i gång sitt utvecklingsarbete på Tenhultsskolan i Jönköping för sex år sedan så har man sett effekter som färre rastkonflikter som måste redas upp på lektionstid och att "ensamma" elever lättare kan att söka sig till verksamhet än att "slå" sig in i kompisgäng. Det om något gör att fler skolor runt om i Sverige mer och mer börjar "rastifiera" sin verksamhet. Vi i Luleå fortsätter nu vårt arbete med att göra rasten till en viktigt del av skoldagen och efter den här dagen känner vi oss stärkta att börja dela med oss av våra egna erfarenheter till varandra.

Info från olika kanaler där du kan se/lyssna/läsa mer om detta:

Titta gärna på filmen  Det händer på rasten från UR där Olof själv beskriver sitt viktiga arbete.

På Facebook finns även en grupp som kallar sig Rastaktivisterna. Gå med där och dela med dig och läs om vad andra runt om i Sverige gör på rasterna

På hemsidan Lekrum finns också mer information om Olofs arbete med att få igång en mer kvalitativ rastverksamhet.

SETT ur min synvinkel

Under två intensiva dagar, den 17-18 april, har jag fått möjligheten att besöka SETT-mässan  i Stockholm som enligt arrangörernas programblad är "Skandinaviens mest intressanta mässa och konferens om det moderna lärandet"(det moderna lärandet är dock ett uttryck som jag tänker återkomma och problematisera i ett annat inlägg). Det är andra året mässan går av stapeln och den verkar redan ha blivit en inarbetad företeelse som fyller sin funktion. Förutom många besökare i mässhallen och på föreläsningarna var det även hårt tryck på de digitala mötesplatserna, och då framförallt Twitter där #sett2013 trendade som den mest använda hashtagen i Sverige under dessa dagar. Inte konstigt då många som var där tillhör de skolmänniskor som är aktiva i sociala medier även till vardags. Möjligheten att få träffas och fundera över hur en bra skola ska kunna utvecklas än mer och göra vägen mot kunskap och lärande mer spännande med digitala verktyg ligger många varmt om hjärtat. Mycket av det negativa som skrivs och tycks om skolan i olika traditionella medier är svårt att finna där bland montrar och samtal som pågår.

Första föreläsningen jag hann vara med på var med Ante Runnqvist som till vardags är chef för forskning och utveckling på Vittraskolorna. Han hävdade att vi i Sverige kan ligga i topp bland utbildningsnationerna i världen om vi bara förstår vad vi har som är bra och förvaltar det rätt. Det han menar är att vi i Sverige genom tiderna alltid varit framgångsrika på är att utbilda människor och utveckla förmågor som kreativitet och entreprenörsskap men att vi är relativt dåliga på att förvalta detta, se det som en tillgång och som ett konkurrensmedel i den globala samhällsutvecklingen. Intressant.

Detta var också en del av budskapet som moderatorn Hans Renman från Tänk om återkom till under Rundabordssamtalet som han ledde på onsdagseftermiddagen. Där deltog bl a bloggaren och föreläsaren  Anne-Marie Körling och språkdidaktikforskaren Caroline Liberg tillsammans med två andra forskare och en rektor, som jag tyvärr inte kommer ihåg namnen på. De diskuterade bl a rektors roll för skolutveckling och frågan om varför så få rektorer är synliga i skoldebatten. Rektorn som deltog menade att det nog finns en rädsla att sticka ut, ha åsikter. Det tycker jag är synd och kanske en av anledningarna till att skolan blir alltför politiserad i stället för att ha fokus på lärande. Jag anser att för att få en skola som vilar på vetenskaplig grund, som den ska göra enligt skollagen, borde det vara mer fokus på ett nära samarbete mellan forskning och den praxisnära verkligheten bland lärare och fritidspedagoger i skolorna. Läraren Magnus Blixt uttryckte det bra i en tweet (se nedan)

Att skapa mer forskning om vad som är framgångsrikt för lärandet för att kunna påvisa fakta kan öka skolans legitimitet gentemot politikers, ibland godtyckliga, styrande av skolan. Där kanske de nya karriärtjänsterna kan hjälpa till att visa vägen. Hoppas det.

Under två timmar pågick samtalet vid bordet bland deltagarna, men jag hade gärna sett att publiken hade bjudits in mer för att få mer dynamik på tillställningen. Att sitta tyst och lyssna koncentrerat i två timmar när man känner att det skulle vara kul att delta i det intressanta som sades är lite trist. Något att tänka på till nästa år? Varför inte ha EdcampSETT i samband med minglet som var senare på eftermiddagen?

Under hela mässan och under minglet på onsdagskvällen var det roligt att få träffa många från "det utvidgade kollegiet" på Twitter. Att träffa personer som man har haft mycket kontakt med digitalt kan vara både spännande och lite nervöst, men mest roligt. Under kvällen delades Scandinavian learning award ut av Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén. Första pris gick till Årstaskolan för deras Recorded learning och framgångsrika arbete med bl a  bloggar i undervisningen med sina elever.

På torsdagens morgon var det bråttom och vi fick springa i regnet mot pedagogikens fixstjärna Christian Lundahls föreläsning med namnet Bedömning för lärande i digital lärmiljö. När sådana människor som "är i ropet" ska föreläsa blir det fort fullt och många kom aldrig in i den stora föreläsningslokalen. Få utanför skolans värld vet vem han är men i rätt kontext kan även en pedagogikprofessor få uppleva rockstjärnestatus genom att bara säga: "den här bilden kommer inte att läggas ut på nätet". Plötsligt så blixtrar det till och alla håller upp telefoner och ipads för att att fota av hans ord på väggen. Kul men lite galet.

Sist men inte minst så avslutade jag torsdagen med två bra föreläsningar, den första var med Globala gymnasiet som visade på tre bra exempel hur man kan använda sig av digitala verktyg i undervisningen på ett nytt och innovativt sätt med hjälp av Skype och bloggar. De presenterade också olika verktyg för att i realtid kunna se vad eleverna eller publiken tycker, ex Todaysmeet som jag själv anser är mycket effektivt och kul sätt att synliggöra åsikter.

Fysikläraren Daniel Barker var sist ut på mitt schema och vi som missade honom p g a fullt hus tidigare under dagen (han är också som en rockstjärna) gav en extrainsatt föreläsning om det "flippade klassrummet". Mycket imponerande föreläsning, både retoriskt och innehållsmässigt. Han lockade fram nyfikenhet och lust att ta reda på mer om hur världen är införskaffad enligt fysikens lagar och hur man kan vända på undervisningssättet för att frigöra mer tid för samtal och diskussioner i klassrummet. Se gärna den här föreläsningen med honom för att förstå bättre vad han menar.


Tack för i år SETT. Jag återkommer gärna nästa år.

Vad vill Du förändra?

Vad vill Du förändra? Den frågan ställde i dag Hans Renman från Tänk Om i sin inspirerande föreläsning riktad till alla rektorer/förskolechefer i Luleå Kommun.

Om jag inte har helt fel tror jag att många som satt där i första hand skulle vilja förändra på skolledarens legitimitet att få vara den pedagogiska ledare som det så klart och tydligt är utskrivet i skollagen. En skolledare som med tydliga visioner om en bra skola där elever lär sig av lust och glädje och en personal som ser vinsterna av att arbeta tillsammans, lär av varandra för att vägleda eleverna att nå de uppställda målen. 

Inget mer än det är viktigt. Varför ska det vara så svårt? När jag lyssnar på mina rektorskollegor som arbetat i många år, är den sammantagna känslan att situationen nu är ohållbar. Många funderar hur de ska orka till sommaren. Känns inte speciellt upplyftande efter ett halvår i yrket. Någonstans är det fel, någonstans har bördorna blivit ohanterliga. 

Vad är det för arbetsplats där elever mår dåligt och är stressade, lärare knäar under hög arbetsbelastning (speciellt  under nationella prov-perioden) och där fritidspedagogerna har för stora barngrupper för att kunna göra ett bra jobb?  Rektorerna springer stressade omkring och fixar med posthantering, svarar på mail och administrerar olycksfallsrapporter istället för att vara ute i verksamheten eller kunna sitta och fundera över hur skolan ska utvecklas för att bli ännu bättre. Icke acceptabelt.

Vi måste slå in bromsen NU. Ge ALLA som arbetar i skolan TID. Tid för möten, tid för att få energi att skapa lärande miljöer. Tid för att sätta sig in i ny och viktig forskning om lärande. Tid för att utveckla nya arbetssätt och metoder. Tid för att SE varandra, tid för att LYSSNA på varandra. 

Vad har vi kvar för typ av skola om de mest grundläggande behoven av att inte ens bli sedd eller lyssnad på försvinner i en allt snabbare i jakt på ...ja, vad då? Kunskap?

Mer tid vill jag ha. Det vill jag förändra. Tack.

Rektor - ett komplext uppdrag

Efter snart fem månader som rektor börjar jag sakta men säkert hitta en väg in i arbetet att vara pedagogisk ledare och ytterst ansvarig för en skola. Vi är två rektorskollegor som delar på ansvaret, vilket om möjligt har gett mig en lugnare introduktion än många andra som själva måste hitta vägen och kanske snubblar på alltför besvärliga trådar i onödan. 

Många gånger under den här tiden har jag funderat på rektorsjobbets komplexitet. Administration (förutom möten) är en stor del av arbetets vardag. Att lära sig göra rätt prioriteringar är nödvändigt för att få en tydlig struktur i den dagliga tillvaron. För mig handlar det mycket om hur jag på bästa sätt ska kunna prioritera fysisk närvaro bland eleverna och mina medarbetare i klassrum och fritidshem. Min ambition är att vara närvarande, och fast än många luttrade säger att det inte kommer att hålla, så måste det vara en av rektorsjobbets viktigaste fråga att arbeta för: Att få möjlighet att vara mer synlig, delaktig och närvarande i den dagliga verksamheten. Det är exakt samma situation som lärare står inför  arbetet med all skriftlig omdömesskrivning. Låt dem lägga mer krut på undervisningen, i mötet med eleverna, inte i dokumentationen om den. 

Som den pedagogiska ledare jag är kommer medarbetare till mig och vill få svar på olika typer av frågor och funderingar som rör vägledning om elever, undervisning eller fritidshemsverksamhet. I början tyckte jag det var snudd på märkligt, även fast jag så mycket väl vet att pedagogisk ledning är rektorsuppdragets kärna. Jag var ju själv full av tusen frågor som snurrade i huvudet. Hur skulle jag kunna vägleda när jag själv behövde så många svar? Men att få problem presenterade och sedan vara tvungen att hitta fram till lösningar, ger möjlighet till oanad kreativitet (för det mesta). Ofta räcker det med ett samtal med ex läraren för att vi tillsammans kan hitta vägar ut ur en problematisk situation. En fördel är att jag som f d lärare kan känna igen mig i tidigare erfarenheter och visa på hur jag gick tillväga. Även fast det kanske inte är lösningen i den speciella situationen så tror jag på dialogens kraft. Genom att sätta ord på det man funderar på tillsammans med andra kommer man fram till insikter som bär vidare.

För mig personligen är sociala medier och fram för allt Twitter (@elisabethland) ett bra exempel på ett ställe där jag för dialog om olika typer av skolfrågor. Med mitt "utvidgade kollegium" med andra lärare och rektorer som jag lärt känna där, bygger jag upp min kompetens kring olika ämnen. Utan dem vore jag inte hälften så klok som jag är idag. Genom nätverk och kollegialt lärande växer man, både som människa och som ledare och förhoppningsvis lär jag mig på vägen vad som fungerar och inte fungerar i olika situationer. En insikt som jag försöker förmedla till mina medarbetare som ännu inte hittat till Twitter.

Det som upptar mycket av min tid nu är att försöka förstå komplexiteten med den dubbla styrningen i mitt arbete som rektor. Som kommunal tjänsteman har jag fått en pott med pengar att använda för alla utgifter i skolan. Mitt mål  är att nå en "budget i balans" men samtidigt ska jag se till att eleverna når den kunskapsinhämtning som de har rätt till genom olika statliga styrdokument - läroplan och skollag. Dessa två uppdrag är inte alltid lätta att förena. Alla måste naturligtvis lära sig att rätta "mun efter matsäck" men samtidigt kan det ibland vara svårt att "trolla" när pengarna inte täcker de olika skriande behov en skola har. Behovet kan bestå av fler fysiska personer kring eleverna för att nå målen, men det kan också vara behov av digitala verktyg för att lärarna ska kunna arbeta på ett mer tidsenligt sätt enligt våra nationella styrdokument.

Digitaliseringen är något som jag gärna diskuterar och säkerligen kommer att vidröra längre fram i bloggen. Tillsammans med en annan rektorskollega har jag skrivit en debattartikel som lett till en del artiklar om hur skolan ser ut angående detta i lokalpressen. I de övergripande målen och riktlinjerna står det exempelvis att eleverna efter genomgången grundskola ska kunna "...använda modern teknik som ett verktyg för kunskapssökande, kommunikation, skapande och lärande..." 
Jag anser att dagens digitala verktyg i form av datorer, ipads, smart boards etc inte konsekvent ska ställas mot andra resurser i en skola. Jag hoppas mycket på politikerna i vår kommun och att de tar sitt ansvar över det alltmer skriande behovet av att säkerställa likvärdigheten i kommunens skolor vad gäller digitala verktyg.

Efter dessa månader på skolan har jag börjat få ett helhetsperspektiv över verksamheten, trots att jag varje dag ser nya saker och lär mig kontinuerligt hur allt hänger i hop. Navet på skolan är naturligtvis i första hand alla fantastiska elever i åldrarna 6-13 år och de viktiga lärare/fritidspedagoger/förskollärare som vägleder dem i lärande. Den professionalitet dessa pedagoger visar genom att ständigt lösa situationer trots exempelvis återkommande vikariebrist är djupt imponerande, dock inte acceptabel på något sätt. Det gör att det finns en mening att fortsätta arbeta för en skola i ständig utveckling, trots tröttheten när mailboxen är överfull och olika skrivelser väntar på att skrivas. 

Inget arbete är viktigare än arbetet tillsammans med vår framtid - barnen. 

.